Det är en sak som jag funderat kring ända sedan det jag väntade William och inte direkt för att det just hänt mig utan mer för att det egentligen är ett stort frågetecken som jag tror alla vi undrar på, blivande förälder som vänner.

 

Är det något vi märker så drar sig vissa/många/alla vänner tillbaka, endera när man berättar att man ska bli förälder eller när bebisen väl kommit. Av denna anledning kan jag inte förstå men samtidigt förstå (ni kommer fatta vad jag menar sedan..tror jag). 

Det vi blivande föräldrar tror/misstänker är att vännerna tror att man nu mera slutar vara den där man en gång va, vi kan inte följa med på en shopping tur eller tjejkväll, att prata sex och alkohol är väl uteslutet det med, glöm att ringa oss och fråga om vi ska umgås för vi kommer högst troligt svara nej och ni kan helt fet glömma att vi från och med nu ej längre.. någonsin kommer kunna följa med på fest/krogen för att vi ska ju bli såna där tråkiga föräldrar, Just 2 name a few. 
... Låt mig bara påminna om en sak, vi är exakt samma människa som vi va innan, dock följer ett stort ansvar som är jävligt beroende av oss, men det hindrar inte oss från att vara samma grymma, roliga, äventryliga människa som vi va innan.. om inte bättre ;)
Jag är gravid och förälder OCH jag kan fortfarande följa med er på den där tjejkvällen, shoppingrundan TILLOMED festen/krogrundan.. jag kan ju faktiskt utesluta alkohol.. jag har minst lika roligt -om inte roligare- & jag slipper baksmällan efteråt. 

 

Vad jag kan förstå så här långt så menar ni på att vi såklart börjar på en ny era i detta liv, en bebis är på väg och nu vill vi inte ha med nått annat att göra än bebisen och dom nya vännerna som sjävla har barn och känner till det liv man nu mera lever.. am I right?

Ni vill gärna inte umgås för att endera tar vi med oss ungen eller så pratar vi bara om ungen.. am I right?
Det kan jag förstå! Att ni för engång skull gärna vill umgås utan den där ungen som tar upp all uppmärksamhet eller sitta och ha en konversation utan om amning och bajsblöjor.. Men vem vill inte det!?
Okej, låt mig börja så här först..
Jag som mamma har ju såklart detta i åtanke .. jämt när vi ska umgås, för jag kan känna mig som en dålig kompis för att jag just måste ta med mig min bebis, eller ens nämner bebisens namn när vi sitter och pratar, även fast jag inte ska behöva göra det men kom ihåg att det är en stor del av mig nu, mitt eget kött och blod. 
Samtidigt som jag vill umgås med mina vänner för att just få känna mig som mer än bara mamma!
Och frågar jag om det är lugnt att jag tar med mig sonen och ni egentligen inte vill SÄG det då ist, ni behöver inte tro att vi ska bli sura över det.
Och om vi är på krogen eller hemmafest och ni är less på allt bebis-surr.. sluta fråga!? Sluta fråga hur det va under förlossningen, hur det känns att amma, om bebisen är snäll, om vi får sova. Är ni less på bebis-surr och egentligen inte verkligen intresserad snälla.. sluta fråga.  

Det råder en stor brist på komunikation och tyvär är detta otroligt vanligt. 

Vi slutar inte vara den vi är bara för att vi väntar barn.

Och även om vi inte kan/vill eller orkar vara med varje gång ni ska hitta på något så betyder inte det att vi aldrig vill, kan eller orkar. 

 

Visst kan vi från båda sidor mer eller mindre relatera till det här?

För detta kan man läsa om lite här och var på nätet, man gnäller på varandra utan att egentligen ta reda på eller tala om hur man tycker och tänker. Vad är det värsta som kan hända? 
Lös problemet ist och går det ej att lösa så gå var sin väg ist.

 

 

Nåväl.. Det va bara en tanke/tankeställare/åsyn som jag gått och funderat på i 2,5 år ;)