..

Här följer vår förlossnings berättelse.
En upplevelse utan dess like och det absolut häftigaste jag varit med om!

Onsdagen den 2 November klockan strax efter sju på morgonen ringer jag in till förlossningen som sagt dagen innan.
Jag talar om att jag ska få bli igångsatt idag förutsett att det inte är upptaget i alla salar.
Men med min tur så är det ju så klart fullt på BB -argh-
Men vi kom fram till att jag skulle få komma in klockan nio för en till bedömning.
Sagt och gjort..
Robbin och jag far in på en ny bedömning kockan nio..
Vi bestämmer oss för att lämna väskan hemma då vi högst troligt skulle få komma tillbaka morgonen därpå ist.
Dom gör en bedömning och herr doktor gör en hinnsvepning.. Väldig behändig en karl!
Dom beslutar för att jag skulle få propess för att mogna på tappen och stimulera igång värkarna..
Vilket betyder att jag måste stanna där över natten.
9.50 blev jag inskriven! -lyckan är enorm-

Klockan 10.28 har jag känt av sammandragningar i 20 minuter varpå en ny CTG kurva görs vid 10.58 med normala fosterljud.
Nu känner man sig less på att vara inne i det där rummet så jag och Robbin tar en sväng på sjukhuset och får i oss lite lunch.. Janssons Frestelse! -mumms-

Klockan 16.30 tas CTG kurvan bort.
Sammandragningarna registreras till 3-4 på 10 minuter. Inga som är smärtsamma dock.

16:45 är det middag. Korv med mos, även detta va hemskt gott.
Sjukhusmat är fantastisk!

Klockan 18.40 har dom kopplat bort CTG:n igen.
Nu tycker jag sammandragningarna tar i mer men fortfarande inte smärtsamma och dom ligger fortfarande på 3-4 på 10 minuter.

19.25 känner dom på tappen som är 0,5-1 cm kort och mycket mjuk.
Är öppen 2,5 cm och kan lätt vidgas.

20.15 fika sugen och less som satan.

21.28 meddelar dom att propessen ska dras ut vid 22 tiden och observera mig en timme för att se hur sammandragningarna ter sig.

Klockan 21.46 kopplas CTG:n bort och inge är oförändrat.

22.00 dras propessen ut.

23.10 kollar dom tappen igen som är oförändrad sen sist.
Jag får en dos morfin, 1g alvedon och två insomnings tabletter.
Ni kan ju gissa på att jag sov som prinsessan på ärten efter dom gosakerna ;P

Den 3:e November.

7.50 kommer en barnmorske studerande in och väcker oss tjuvsovare för att sätta på emla bedövnings plåster på mina händer så dom kan sätta dit dropp grejen i handen.
Väl medvetna om att jag är stickrädd så sticker dom mig 8 ggr på händerna för att få till det rätt.
Tack för att emla finns!

Robbin och jag går och kärkar frukost varpå jag kräks efter det.
Och värkarna som propessen såg till att jag fick igår har idag avtagit.

Kockan 09.25 tar dom hål på mina hinnor och klart fostervattnet går.
Och vilken lättnad! Så himla skönt!

Klockan 10.02 blev dom tvungen att koppla bort CTG:n då jag började må illa men det gick över då jag fick ställa mig upp.

Robbin och jag försöker roa oss själva så gott det går mellan timmarna som går.

Klockan 11.50 kopplar dom mig till värkstimulerande dropp för att sätta igång förlossningen.

Klockan 11.59 har bebisens puls sjunkit och då jag känner mig illamående så tror dom att jag ligger på en pulsåder så jag får lägga mig på sidan.
Jag mår bättre men bebisens hjärtljud visar ingen stor effekt.
Dom beslutar för att avvakte en liten stund.
Klockan 12.20 kommer dom in igen för att kolla reaktionen på bebisen genom att peta på huvudet, vilket visar sig positivt så högstroligt lågger bebis och sover. :)
Lite nervös blev jag allt men kände ändå ett lugn.

Dom ökar droppen både klockan 13.17 och 13.50.
Klockan 14.14 börjar jag med lustgas och varma rispåsar -gos-
Sammandragningarna tar på mer och mer nu.
Jag får inte i mig nån ordentlig lunch så barnmorskan fixar nyponsoppa och två rån åt mig som jag öven får behålla i säcken -göttans-
Dom höjer även droppet ännu mer nu.

Klockan 15.22 ökar dom på ytterligare med droppen.
Dom känns otroligt mycket just nu och Robbin den underbara mannen masserar mig på ryggen och benen.
Lustgasen är min bästa vän just nu.

16.05
Nu har jag starka täta värkar, 5-6 st. på 10 minuter så dom sänker droppet och höjer lustgasen -tack och lov-.
Kräks som bara den.

Vid 18.15 känns det som att jag vill krysta men jag får inte riktigt än då dom fortfarande känner en kant framtill som dom inte lyckas trycka undan -gaah-


Krystvärkarna

19.35 säger jag till Robbin att det känns som att jag vill börja krysta, jag ber honom i små panik att ringa på klockan och säga att jag vill krysta!
Dom kommer och känner att huvudet inte är slutroterat och dom känner även fortfarande den där kanten men denna gången lyckas dom trycka undan den varpå huvudet roterar ner.
Dom har lyckats slita av mig morgonrocken och jag lägger mig på sidan.
Jag är duktig på att ändra ställning. Låg på båda sidorna och rygg läge.
Dom frågar om dom får ta av mig sockarna men det fick dom ju såklart absolut inte!
Dom frågar tre gånger om dom där sockarna men jag blå vägra ta av mig dom haha.
Tur va ju det att dom va kvar för jävlar va bra dom va att ta tag i när jag krystade ;D
Jag tjur håller lustgasen, Robbin är tvungen att slita ifrån mig den när jag inte har nån värk då jag va okontaktbar där en stund xP
Och jag kommer ihåg vilken peppning jag får och Robbin min klippa <3 vilken bra peppning och stöd han va.. fy jag är så otroligt glad att han fanns där.
Det va lite trångt för huvudet att ta sig igenom men efter tre krystningar och 35 minuter senare va han ute!
Det blev en pojke!
Och det första jag skriker när han flyger ut är ute är 'DET ÄR EN BEBIS!!' haha .. men du? säker på det eller? haha.
William hade navelsträngen ett varv runt halsen men den fick dom bort lätt..
Han får komma upp på mitt bröst där pappa Robbin klipper av navelsträngen <3
Han skrek men inte riktigt som dom ville och han va lite blå och slapp så Pappa Robbin fick följa BM Elisabeth ut för att få igång han ordentligt.
Jag blev inte ett dugg orolig när dom försvann faktist.
Dom kom tillbaka rätt snabbt igen.
Och den där första pussen på hans panna kommer jag aldrig att glömma.
Sjukt häftig var det även att få se moderkakan :) Tänk att i nio månader har lilla William levt där inne.
Jag blev sydd men hade spruckigt ännu mer än det ytliga så jag fick åka ner till operation.
Då säger dom att jag kommer få epidural innan dom syr.
Varpå jag säger: Hela förlossningen och jag klarar mig på ENDAST lustgas och NU ska jag få epidural??
Men när jag kom ner så hade dom ändrat sig och jag blev sövd istället tack och lov.
Jag sprack mer än halva sfinktern (ringmuskeln) vilket va anledningen till OP och vaginan syddes även ihop.
Jag har aldrig varit rädd för att spricka, det känns lite lamt att vara rädd för det med tanke på vad du är med om under tiden.
Det gör betydligt ondare att föda, så ont att du inte alls känner att du spricker.
Anledningen till att jag sprack va för att Williams axel gärna ville fastna i farten hehe.
Det va några jobbiga dagar men eftersom jag är så innerligt envis så va jag uppe och gick tidigt på fredag morgonen, tvättade mig själv osv.
Det läker fortare om man rör på sig.
Sen fick jag inolaxol för att få igång magen och så det inte skulle kännas obehagligt att bajsa.
Men en sak som va lite dåligt tycker jag va att Robbin blev inte uppdaterad nångång under de 3 timmar som jag va borta på OP och uppvak.. så han va ju aningen orolig för mig.
Jag fick väldigt mycket beröm av både min stora kärlek Robbin och alla fina barnmorskor då jag inte hade gnällt en enda gång under alla dessa timmar.
Robbin blev mäkta imponerad av mig hihi <3
Vi for hem på fredag eftermiddag då jag inte alls ville spendera en natt till utan Robbin.

Förlossningen är absolut det häftigaste och mäktigaste jag upplevt någonsin.
Jag är helt tagen och faktist riktigt stolt över mig själv och över Robbin som va så fantastisk under hela tiden.
Det pirrar i kroppen varje gång jag tänker på det, på allt vi varit med om.
Varje gång jag tittar på William så faller jag och svävar på rosa moln på samma gång.
Jag är så sjukt stolt! Det är helt ofattbart och en sån obeskrivlig känsla. Den är så fantastisk... han är så fantastisk.
Tänk att denna perfekta lilla person är han som legat i min mage i nio månader.
Att det är han som legat där och sparkat, buffat, hickat och stojat.
Vår underbara son <3
Vi älskar dig mer än livet själv.
Du är så underbar.. perfektion personifierad <3

här kan vi fortfarande skoja ;)

haha! jag va less på sängen och Robbin på fotöljen så vi bytte ;)

nu börjar det göra ooont! <3

<3 tillbaka från OP och uppvaket.

perfektion <3

så här ser man ut efter en förlossning samt OP ;)

William myser på mammas bröst <3

vackra son!

William <3

stolt far <3

mina fina goa gubbar <3

jag älskar er <3